Från soptippens misär till ideell stiftelse

Ulla-Brita Palm arbetade under en kort tid vid en kristen ekumenisk radiostation i Ecuadors huvudstad Quito. Hon var intresserad av att få en bild av hur människor längst ner på samhällsstegen levde i den stora staden. Den svenska ambassadörens fru Coty Manhusen berättade för henne att hon brukade åka till en soptipp utanför Quito med avlagda kläder till kvinnorna där. En dag följde Ulla-Brita med till soptippen. Den dagen kom att förändra hela hennes liv.

 Synen hon mötte var förfärlig. Genomsmutsiga tandlösa kvinnor hade ett litet barn i ett knyte på bröstet och på ryggen ett något större barn. De äldre barnen fanns runt sina mammor. De var klädda i trasor och många var sjuka. Det rann var ur de infekterade öronen på en del av barnen.

När sopbilarna kom rusade kvinnorna fram och rotade bland soporna för att försöka få tag i material som de kunde återvinna. När Ulla-Brita sedan såg att de även bodde där på soptippen i små skjul kände hon sin litenhet. Synen gav ett skakande intryck på henne.

Hemma igen bestämde sig Ulla-Brita för att göra en insats. På sin arbetsplats, Sveriges Radio, skrev hon i personaltidningen "Antennen", om sina upplevelser på soptippen. Det slutade med en vädjan till sina kolleger att skänka avlagda kläder. Etthundra kilo insamlade textiler och sex tusen kronor hade hon med sig när hon åter reste till soptippen i Quito.

Det blev verkligen välsignade pengar. Hon ordnade en kvinnlig läkare som ställde upp och gav de sjuka barnen antibiotika. Hon hade pengar nog att köpa femtio injektioner. Med hjälp av doktorn kunde hon köpa en lampa och de första instrumenten plus ett undersökningsbord.

 Femtio par gummistövlar köptes in som fotskydd för kvinnornas fötter bland glaskrosset på soptippen.
Olja, ris och andra basförnödenheter skaffades samt färgkritor och ritpapper till barnen. Tio barn kunde dessutom få stipendier för skolgång.

1991, på den internationella kvinnodagen, skrev Göteborgs-Posten en artikel om soptippsprojektet. Många hörde av sig och ville lämna bidrag. Ulla-Brita registrerade då STIFTELSEN SOPTIPPEN. Arbetet blev mer och mer uppmärksammat, genom att hon började hålla fördrag om sitt projekt.

Hösten 1991 blev Ulla-Brita inbjuden till borgmästaren och presidentpalatset i Quito. Med högtflygande planer som nu kunde förverkligas reste hon iväg. Hon hade en dröm om att få bygga ett center för kvinnorna och barnen.

I februari 1992 togs det första spadtaget till centret.  Fyra månader senare var det klart för invigning med pompa och ståt. En av de lyckligaste dagarna i Ulla-Britas liv.

Stiftelsen första stora bidragsgivare var Erna och Knud Eng från Norge, som vid starten skänkte 500 000 kronor. Utan deras värdefulla startkapital hade  verksamhet aldrig kunnat dras igång.

Idag sjuder det av liv på centret. Där finns ett barndaghem, ett hälsocenter och en välutrustad sylokal med 15 industrisymaskiner. Läs mer om det här.

Här är en film om det fattiga "soptipsfolket" och om hur Ulla Brita Palm startade verksamheten: